En ny tideräkning har börjat, del 1

2012 var ett spännande år. Det sista i mayaindianernas kalender. Många domedagspredikanter dök upp på scenen. Sekter samlades inför jordens undergång i slutet av året. Hade jag tillhört dem hade jag säkert tolkat saker och ting annorlunda efter de omskakande upplevelser jag fick vara med om under året. När jag kastar mig på hotellsängen på 16:e våningen i Tokyo efter en lång resa från Europa börjar byggnaden skaka. Först tror jag det är tågtrafiken eftersom hotellet ligger nära järnvägsstationen. Men skakningarna upphör inte. De bara tilltar. Så småningom förstår jag att det är en jordbävning. Jag har aldrig upplevt detta tidigare. Vad gör man? Ska jag springa ut? Jag tittar ut genom fönstret. Jag ser ingen panik, inget kaos. Jag återvänder till sängen. Så småningom upphör skakningarna.

Japanerna vet när det är allvar och reagerar inte i onödan. På något sätt lär man sig leva med det ständiga hotet. Men året innan var det allvar. Jag var inbjuden som föreläsare på en internationell konferens i Sendai, det regionala centrumet i den region som drabbades värst av jordbävningen, den efterföljande tsunamin och den kärnkraftskatastrof som sedan inträffade. Konferensen handlade om återuppbyggnaden av regionen och landet. Jag fick möjlighet att resa runt och se effekterna av tsunamin. Hur hela bostadsområden bokstavligen svepts bort av den upp till 40-meter höga vågen. Jag fick träffa människor som mist hela sin familj. Möta sorgen. Frustrationen över alla brister i räddnings- och återuppbyggnadsarbetet. Ilskan inte minst vad gäller alla dimridåer kring kärnkraftsolyckan. Men också beslutsamheten! Nu får det vara nog! Sällan har jag mött så många motiverade, handlingsinriktade människor sim i Japan i februari 2012!

Vid mina tidigare resor till Japan innan katastrofen har jag sett en begynnande folkrörelse växa sig alt starkare. Japaner är med rätta kända för sin oändliga ödmjukhet och sitt tålamod.  Men i detta hierarkiska land som kunnat existera på grund av ett tillräckligt starkt förtroende för det politiska och ekonomiska ledarskapet, har tålamodet tagit slut. Det handlar heller inte ytterst om vare sig kärnkraft eller byte av ledarskap. Det handlar om att få ett i grunden mer demokratiskt samhälle. “Vi vill vara med och bestämma vilket samhälle vi ska ha! Vi vil inte längre bli överkörda av korrumperade ledare som vi inte längre litar på”. Japan har ingen tradition av gräsrotsrörelser som förändrar samhället underifrån. Vi vet inte vart denna folkresning ska leda. På samma sätt som vi inte visste vad som skulle hända efter revolterna i arabländerna eller på andra håll i världen. Men vi vet att Japan aldrig blir det samma som det var!

Leave a Reply